Jeanssons på Svensknabben

När Villa Solbacken stod klar år 1916 räknades den som en av Sveriges förnämsta privatbostäder. Familjen som levde i huset var inte heller vilken familj som helst - det var den kanske viktigaste grenen av Kalmars mest inflytelserika släkt genom tiderna. Familjens överhuvud hette John Jeansson och ledde ett ångkvarnsbolag som trots att det låg i ett litet och obemärkt hörn av världen tillhörde ett av Europas största. Avgörande företagsbeslut fattades på Johns kontor inne i Kalmar, eller några kilometer längre norrut i hans hem på Svensknabben – i Villa Solbackens bibliotek. Under tidigt nittonhundratal samlade släkten Jeansson en anmärkningsvärt stor del av Kalmars näringsliv i sin hand. Sju av tio av stadens arbetare avlönades av något av deras företag. I detta spelade Kalmar Ångkvarn och Jeanssons på Svensknabben en nyckelroll. Hur det kom sig att John Jeansson befann sig i en sådan central maktställning, och hur han och familjen så småningom berövades denna position, är en både spännande och tankeväckande historia. På goda grunder kan man hävda att den tar sin början på 1840-talet.

Johan Jeansson

År 1843 anlände den Karlskronafödde Theodor Jeansson (1808-1885) till Kalmar. Theodor som var son till en enkel åkare hade för avsikt att pröva lyckan som köpman i den anrika sjö- och stapelstaden vid smålandskusten. Efter några år som anställd i en framgångsrik affärsrörelse startade Theodor en egen verksamhet där han handlade med virke, speceri- och diversevaror. År 1847 bildade han och en grupp lokala affärsmän ett ångkvarnsbolag som så småningom skulle få stor betydelse för både Kalmar och Jeanssonsläkten. Tre år senare tog Theodor sig an den nittonårige brorsonen Johan (1831-1896), också han hemmahörande i Karlskrona, och gav honom anställning som bodbetjänt. Det visade sig snart att brorsonen ägde både affärssinne och ambitioner. Sex år efter sin ankomst till Kalmar startade också Johan sin egen rörelse. Han kom framförallt att handla med spannmål, gödsel och fisk, där spannmålet även exporterades till Norge och England. Sädesexporten, som han var ensam om i Kalmar vid denna tid, betraktades som särskilt driftig och företagsam av en imponerad omgivning och så småningom kombinerades den även med direktimport av spannmål från andra sidan Östersjön. Redan två år efter att företaget grundats erhöll Johan burskap för ut- och inrikeshandel och upptogs därmed formellt i Kalmars borgerskap. Hans ambitiösa verksamhet fortsatte att blomstra och att generera god avkastning. År 1869 hamnade tidigare nämnda ångkvarnsbolag på obestånd. På en offentlig auktion samma år inköpte grosshandlare Johan Jeansson verksamheten för 16 000 riksdaler och inledde en snabb och dramatisk förnyelse av både byggnader och maskiner. Den allra senaste franska ångkvarnsteknologin införskaffades samtidigt som tre våningar uppfördes ovanpå den ursprungliga anläggningen. Dessutom såg man till att förvärva angränsande områden för uppförandet av nya magasinsbyggnader. Med dessa åtgärder var Johan väl rustad att möta framtiden, vilket både svensk och nordisk kvarnnäring skulle bli varse. Johan engagerade sig även i sjötrafiken mellan Kalmar och Öland för vars ändamål han och några andra lokala näringsidkare bildade ett ångbåtsbolag år 1865. Företagets ångbåtar innebar en väsentlig förbättring av kommunikationen över sundet. Johan gjordes så småningom till VD för verksamheten, en post som han innehade fram till sin död år 1896 då den övertogs av sonen John (1865-1953). I samband med Johns tillträde övergick företaget i familjens ägo och ombildades till aktiebolag.

John Jeansson

Tio år innan Johan förvärvade ångkvarnsbolaget hade han gift sig med Emma Parrow (1832-1928), en Kalmarflicka av pommersk härkomst. Det var ett äktenskap som skulle komma att bära riklig frukt. Inte mindre än tretton barn sprang ur förbundet mellan handlanden och sjökaptensdottern, därav åtta gossar. I ett tidigt skede bestämdes det att det var son nummer två, John, som skulle axla faderns mantel när den en gång blev ledig, varför ynglingen sattes i handelslära både i hemstaden och i Tyskland. Av vilken anledning successionen förbigick den äldste sonen Ernst är oklart. Kanske berodde det på ett exceptionellt och tidigt uppvisat affärssinne hos John, eller på motsvarande fallenhet hos Ernst för jordbruk och djurskötsel. Hursomhelst så blev Ernsts bana i livet en annan än faderns. Johans och Emmas äldste son blev så småningom ägare till en stor lantegendom och ett framgångsrikt mejeri. År 1889 ombildades ångkvarnsverksamheten till ett aktiebolag med enbart jeanssöner som delägare. De största aktieposterna innehades av Johan och sönerna John och Ernst. I och med ombildningen gjordes John även till vice VD för ångkvarnen. Vid faderns död sju år senare tillträdde han som ledare för företaget, ett av Skandinaviens allra största och mest inkomstbringande i sin bransch. En ny epok i Jeanssonimperiets historia tog nu sin början. Precis som i fallet med Johan så präglades Johns ledarskap av en stark känsla för affärsmässiga realiteter, något som båda parade med genomgripande handlingskraft. Direkt efter sitt tillträde beslöt John att byta ut den befintliga ångkvarnen och investera i större maskinkapacitet. Han såg också till man började med risgrynstillverkning och att ytterligare magasinsbyggnader uppfördes. I takt med att John fortsatte att investera i ny produktionsteknik upplevde företaget en kraftig expansion under 1900-talets två första årtionden. Kvarnhuset försågs till slut med sex våningar, allt för att kunna härbärgera den växande maskinparken. Åren 1906-11 byggdes dessutom en ny spannmålssilo och en stärkelsefabrik. Dessutom togs en ny ris- och havrekvarn i bruk. Mot slutet av tiotalet elektrifierades den samlade kvarndriften. Den dramatiska brand som år 1935 ödelade stora delar av Kalmar Ångkvarns anläggningar innebar alls ingen motgång för företaget. Tvärtom kom försäkringsbeloppet på ca 2 miljoner kronor till mycket god användning i en tid då ett föråldrat maskinbestånd och urvuxna fabriksbyggnader hämmade bolagets utveckling. Nu kunde delar av kvarnverket återuppföras i större skala och dessutom i strategisk närhet till järnväg och elevatorkaj. Den allra senaste maskintekniken från Tyskland införskaffades också och snart var Kalmar hem åt en av de största och modernaste kvarnanläggningarna i Norden. Mer än något annat fungerade branden som en katalysator; istället för att bringa död och förgängelse gjöt den nytt liv i Jeanssons kvarnbolag, som likt Fenixfågeln kunde resa sig ur askan.

Familjen John Jeansson och Villa Solbacken

Vid 28 års ålder gifte sig John med den elva år yngre Sigrid Maijström (1875-1940). Precis som Johns mor Emma så var Sigrid dotter till en sjökapten i Kalmar. Makarna begåvades med fyra barn i följande ordning: Birger, Dagmar, Maj och Ebbe och tillsammans bildade de den familj som skulle ha Villa Solbacken och Svensknabben som sitt hem under närmare femtio år. Efter giftermålet flyttade herr och fru Jeansson in i en våning praktiskt belägen i det kontorshus som ångkvarnsanläggningen utökats med några år tidigare. Året därefter skaffade sig paret även en sommarbostad på en plats som man kom att fästa sig djupt vid. Villa Solbacken som huset kallades återfanns på en udde strax norr om Kalmar benämnd Svensknabben. Där låg den i naturskön avskildhet, men samtidigt inom behagligt räckhåll från staden med dess liv och larm. Den förhållandevis enkla byggnaden återfanns på uddens höjdpunkt – Solbacken – en plats som erbjöd generös utsikt över Kalmarsund. Efter närmare tjugo år som sommarställe beslöt familjen att göra Svensknabben till deras permanenta hem. År 1916 stod följaktligen en av Sveriges förnämsta privatbostäder klar - det nya Villa Solbacken. Med sin storlek, sin speciella varmrosa färg och sitt framträdande läge vid vattnet, kom byggnaden att bilda ett landmärke i Kalmarsund.

Riksdagsmannen och konsuln

John Jeansson kom med tiden att engagera sig politiskt, både lokalt och nationellt. Som 31-åring invaldes han i stadsfullmäktige och tio år senare blev han även riksdagledamot. Också i landstingsfullmäktige uppläts plats åt den framgångsrike företagsledaren. Inte minst hans lokala och regionala inflytande blev stort tack vare dessa uppdrag, särskilt i förening med hans gärning inom näringslivet. År 1899 utsågs John till brittisk vicekonsul i Kalmar, ett fullgradigt hedersuppdrag som enbart vederfors stadens allra mest framstående och aktade invånare. Det var i denna egenskap John agerade värd vid det engelska örlogsbesöket i Kalmar år 1920. Visiten i form av dåtidens största krigsfartyg – slagskeppet Hood – tillsammans med åtta jagare, väckte stor uppståndelse i staden där tusentals människor fylkades på redder och slottsvallar för att beskåda den extraordinära tilldragelsen. En middag för de brittiska gästerna och en rad lokala dignitärer förlades till Villa Solbacken där en sommarskrudad trädgård skänkte inramning åt elegant champagnemingel och krocketspel, mest iögonfallande utövat av vitklädda sjöofficerare. Detta var, får man anta, den mest prestigefyllda fest som familjen Jeansson på Svensknabben någonsin agerade värd åt, trots att Solbacken genom åren var skådeplats för en rad högtidligheter, flera av dem av betydande dignitet. Johns mycket hedersamma titel som brittisk vicekonsul undgick naturligtvis inte samtida Kalmarbor. För många av stadens invånare var han helt enkelt känd som ”konsuln” – varken mer eller mindre.

Konsulinnan Jeansson

Redan som sjuttonåring gifte sig Sigrid med den blivande direktören för Skandinaviens största privata ångkvarn. Det var naturligtvis en roll som förpliktade, och som kan ha förfallit en aning överväldigande för en så ung människa. Ett hem som ställde stora krav på representation och ståndsmässighet, och så småningom fyra barn vars sinnen skulle formas och karaktärer danas efter dåtidens rigorösa societetskrav, förutsatte naturligtvis ett enormt engagemang från Sigrids sida, emedan ansvaret för detta knappast delades med den strängt upptagne maken John. När familjen sedan bytte ut sin lägenhet mot den herrgårdslika miljön på Svensknabben, med dess chateau, bibyggnader och omfångsrika odlingsytor, så minskade knappast denna ansvarsbörda. Till detta kom naturligtvis den fasta staben av tjänstefolk och de vid behov inkallade säsongsarbetarna för vars ledning och stöd Sigrid i hög grad svarade. Särskilt hushållet sköttes under fruns minutiösa överinseende. Utan överdrift kan man hävda att Sigrid kompletterade sin make på ett avgörande och mycket förtjänstfullt sätt under deras fyrtiosjuåriga äktenskap. Med henne vid sin sida kunde han ägna all sin kraft åt familjens affärsimperium.

Barn i huset

Ett år in i John och Sigrids äktenskap föddes deras äldste son Birger (1894-1982). En framtid för honom inom familjens företag tycktes mer eller mindre förutbestämd. Efter avlagd studentexamen och en tvåårig reservofficerutbildning inleddes studier vid Handelshögskolan i Stockholm som fullbordades år 1917. Därefter vidtog utlandstudier under några år, i bland annat Nord- och Sydamerika. Efter hemkomsten till Kalmar togs Birgers lärdom genast i anspråk av familjens företag; han utnämndes till vd för ångbåtsbolaget och till vice vd för Kalmar Ångkvarn. Birger kom att troget tjäna företagen så länge de återfanns i familjen ägo. Först 1952 tillträdde han som vd för ångkvarnen och verkade i denna kapacitet fram till företagets försäljning fem år senare. År 1921 gifte sig Birger med Henrietta Norberg, Hertha kallad, en brukspatrondotter från Ångermanland och tillsammans fick de två barn. Som reservofficer uppnådde Birger ryttmästares grad, varför han i vidare kretsar gick under namnet Ryttmästaren. Detta surnom överfördes även på hans bostäder; både hans permanentbostad i centrala Kalmar och hans sommarhus på Svensknabben kom att kallas för Ryttmästarvillan. Dagmar (1897-1957) föddes som familjens andra barn. Hon kom så småningom att gifta sig med kommendörkapten Helge Bager som avled förhållandevis tidigt, tjugo år senare. Dagmar och hennes två barn tillbringade många somrar på Svensknabben som vid det här laget hade fått en speciell plats i hennes hjärta. Så småningom gifte Dagmar om sig med Helge Jung, även han militär och något så märkvärdigt som Sveriges befälhavare mellan åren 1944-51. Dagmar var delägare i familjens företag och ingick även i deras styrelser under en period. Också familjens andra dotter Maj (1902-1971) gjorde ett glansfullt parti när Hymens fackla skulle tändas. Hon såg nämligen till att gifta sig både franskt och grevligt, med en viss Ghislain de Novion. Precis som i fallet med hennes äldre syster, och trots avståndet från kontinenten, var hon mån om att tillbringa mycket tid med sin familj på hennes barndoms Svensknabben, vilket vittnar om starka band till platsen även för hennes del. Under krigsåren 1939-45 vistades hennes söner hos sina morföräldrar i detta lugna och förhållandevis trygga hörn av världen. Det yngsta barnet i familjen kom till världen tio år efter det äldsta. Ebbe (1904-1963) beskrevs av sin omgivning som en jovialisk natur utrustad med ett betydande skämtlynne. Detta till trots ansågs han äga ett i huvudsak nyktert och sakligt förhållande till affärer. Precis som sin storebror så gavs Ebbes utbildning en merkantil inriktning då också han var bestämd för en bana inom familjens företag. Direkt efter en serie utlandsstudier avsedda att kröna en gedigen lärogång gjordes han till försäljningschef för Ångkvarnsbolaget. Precis som sin bror förblev han företaget trogen fram till dess uppgående i Wennergren-koncernen, vilket alltså skedde i slutet av femtiotalet. Som den inbitne ungkarl han var gifte sig Ebbe aldrig.

Kalmar Ångkvarn – De sista åren

Under fyrtiotalet var Kalmar Ångkvarn fortfarande ett lönsamt företag, men redan under nästa årtionde hade förutsättningarna förändrats dramatiskt. En hårdare internationell konkurrens inom kvarnnäringen med fler aktörer medförde så småningom överkapacitet och därmed sjunkande priser på företagens produkter. Detta i kombination med nya kostvanor satte Sveriges ångkvarnar på ett mycket hårt prov. Den svenska kvarnindustrin genomgick nu en strukturomvandling som skulle skörda många offer. I detta skede leddes Kalmar Ångkvarn av den 87-årige vd:n John Jeansson som möjligen kan ha överrumplats av de ganska plötsliga och djupa omvälvningarna i branschen. Det sägs att sonen Birger var av den uppfattningen och att fadern följaktligen inte i tid hade klivit åt sidan till förmån för nästa generation. Hursomhelst så förmådde inte den anrika ångkvarnen anpassa sig till en ny och betydligt hårdare verklighet; i början av femtiotalet gick bolaget med betydande förlust. År 1952 lämnade John äntligen över rodret till den äldste sonen, men vid det här laget kunde inte verksamheten överleva på egna villkor. Fem år senare såldes det till Wennergren-koncernen, ett nationellt kvarnimperium som metodiskt förvärvade sviktande kvarnbolag i krisens kölvatten för att sedan, genom nedläggningar, rationalisera fram ett litet men bärkraftigt bestånd av dem. Efter hundratio år i jeanssonska händer övergick ångkvarnen nu i annans ägo. Mot påstått löfte om fortsatt drift och intakt personalstyrka skildes familjen från sin före detta kronjuvel, men redan ett halvår senare påbörjades avvecklingen av verksamheten till mångas stora förvåning och grämelse. Om köparen var medveten om nedläggningen redan vid tidpunkten för försäljningen, eller om nämnda försäkran både existerade och var uppriktig, är oklart. Inte desto mindre var Kalmar Ångkvarns dagar ändade i och med detta och dess fantastiska historia fullbordad. Idag inrymmer det imposanta byggnadskomplexet i tegel bl.a. Kalmar Läns Museum och Kalmarsalen. Med sin placering i stadens hamn, och med sin anslående storlek, bildar även det ett jeanssonskt landmärke i vår trakt. Försäljningen av Ångkvarnen innebar slutet för familjen Jeanssons storhetstid i Kalmar. I och med förlusten av flaggskeppet så dämpades naturligtvis det skimmer som omgivit släkten under så många år. I hög grad återinträdde man nu i de bredare folkskiktens anonymitet, det som man med både möda och begåvning framträtt ur en gång i tiden. Detta gällde inte bara Jeanssons på Svensknabben, utan även andra medlemmar av släkten som också var framstående företagare i Kalmar och dess nära omnejd.

Slutord

John Jeansson kallades inte bara för ”Konsuln”. Han var även känd som ”Kvarn-Jeansson”. Men det fanns också en ”Margarin-Jeansson”, en ”Marzipan-Jeansson”, en ”Olje-Jeansson” och en ”Tegel-Jeansson”. Ur Johans och Emmas månghövdade barnaskara uppstod flera lokala näringslivsprofiler, liksom ur den följande generationen. Man drev framgångsrika rörelser såsom mejeri, margarinfabrik, marsipanfabrik och tegelbruk. I flera fall vilade dessa företag på en ekonomisk eller institutionell grund som fadern och farfadern Johan lagt en gång i tiden. Men även i dessa fall så såg man till att vidareutveckla och förädla arvslotten och gjorde sig på så sätt ett alldeles eget namn inom det lokala och ibland nationella näringslivet. Släktens företagsamhet kom alltså att frodas och förgrena sig. När den var som mest omfattande sysselsatte de olika bolagen 70 procent av Kalmars arbetstagare, vilket visar på dess närmast samhällsbärande roll. Emellertid kunde inte dessa familjeföretag hävda sig i den nya värld som växte fram under andra halvan av nittonhundratalet. Man pressades helt enkelt för hårt av de bolagsjättar som efterkrigstidens makt- och ägarkoncentrationer alstrade, varför man ofta valde att sälja sin verksamhet. På så sätt tappade släkten successivt sin position och sitt inflytande inom svenskt industri. Flera av ovan nämnda jeanssöner uppförde påkostade bostäder i och runt Kalmar. Förutom de två villorna på Svensknabben kan nämnas Villa Hertha/Ryttmästarvillan (Kattrumpan), Bergaviksvillan (Bergavik), Villa Talludden (Jutnabben), Bergauddsvillan (Bergaudd) och Bergagården (Berga). De flesta av dessa hus står kvar än idag till allmän beskådan. Tillsammans med de ofta storslagna industribyggnader som släktimperiet efterlämnade bär de tydlig vittnesbörd om Jeanssons enastående verksamhet och inflytande i Kalmar.

Skapad med kärlek av Wilson Creative