Under fyrtiotalet var Kalmar Ångkvarn fortfarande ett lönsamt företag, men redan under nästa årtionde hade förutsättningarna förändrats dramatiskt. En hårdare internationell konkurrens inom kvarnnäringen med fler aktörer medförde så småningom överkapacitet och därmed sjunkande priser på företagens produkter. Detta i kombination med nya kostvanor satte Sveriges ångkvarnar på ett mycket hårt prov. Den svenska kvarnindustrin genomgick nu en strukturomvandling som skulle skörda många offer.
I detta skede leddes Kalmar Ångkvarn av den 87-årige vd:n John Jeansson som möjligen kan ha överrumplats av de ganska plötsliga och djupa omvälvningarna i branschen. Det sägs att sonen Birger var av den uppfattningen och att fadern följaktligen inte i tid hade klivit åt sidan till förmån för nästa generation. Hursomhelst så förmådde inte den anrika ångkvarnen anpassa sig till en ny och betydligt hårdare verklighet; i början av femtiotalet gick bolaget med betydande förlust. År 1952 lämnade John äntligen över rodret till den äldste sonen, men vid det här laget kunde inte verksamheten överleva på egna villkor. Fem år senare såldes det till Wennergren-koncernen, ett nationellt kvarnimperium som metodiskt förvärvade sviktande kvarnbolag i krisens kölvatten för att sedan, genom nedläggningar, rationalisera fram ett litet men bärkraftigt bestånd av dem.
Efter hundratio år i jeanssonska händer övergick ångkvarnen nu i annans ägo. Mot påstått löfte om fortsatt drift och intakt personalstyrka skildes familjen från sin före detta kronjuvel, men redan ett halvår senare påbörjades avvecklingen av verksamheten till mångas stora förvåning och grämelse. Om köparen var medveten om nedläggningen redan vid tidpunkten för försäljningen, eller om nämnda försäkran både existerade och var uppriktig, är oklart. Inte desto mindre var Kalmar Ångkvarns dagar ändade i och med detta och dess fantastiska historia fullbordad. Idag inrymmer det imposanta byggnadskomplexet i tegel bl.a. Kalmar Läns Museum och Kalmarsalen. Med sin placering i stadens hamn, och med sin anslående storlek, bildar även det ett jeanssonskt landmärke i vår trakt.
Försäljningen av Ångkvarnen innebar slutet för familjen Jeanssons storhetstid i Kalmar. I och med förlusten av flaggskeppet så dämpades naturligtvis det skimmer som omgivit släkten under så många år. I hög grad återinträdde man nu i de bredare folkskiktens anonymitet, det som man med både möda och begåvning framträtt ur en gång i tiden. Detta gällde inte bara Jeanssons på Svensknabben, utan även andra medlemmar av släkten som också var framstående företagare i Kalmar och dess nära omnejd.